Det va ju det där me å blogga dåra... :-/ det är ju verkligen inte min grej, jag vill ju blogga, men orken å att verkligen GÖRA det finns ju typ inte där alls :-(
Har hänt en del sen jag skrev sist, men skriva om allt å alla tankar kring det skulle bli metervis med långt...
Har iaf slutat med dom antidepressiva jag fick för dom hjälpte ju inte ett dugg mot sömnen. Har blivit livrädd för att ta mediciner oavsett om det är en alvedon eller vitaminer eller min ADD-medicin :-( Vilket ärligt talat även för mig själv är ett stort ? med tanke på alla jag ätit genom åren å att jag äter dom flesta (av nuvarande) dagligen å har gjort det i snart 2 år??
Fått en diagnos av läkaren nu på min smärta: myofaciellt smärtsyndrom. Å efter att ha läst lite om just det å smält det lite känns det faktiskt lite bättre. Jag är inte bara en "hypokondriker som gnäller" längre, utan jag har ett namn på min smärta, även om den nu är till stor del självförvållad så finns det ett namn på den. Tidigare har jag hela tiden bara känt mig dum å löjlig när jag sagt till folk att jag har ont i kroppen, det har känts som om jag inte blivit tagen på allvar riktigt, men nu kan jag ändå säga att jag har något. För min egen skull, å hur JAG känner inför andras reaktioner, ger det mig massor i mitt "tillfrisknande", jag slipper de inre "du är bara hypokondrisk"-tankarna. Det jag skriver nu kan nog låta som rena svamlet, men det gör inte det i mitt huvud :-) lovar.

Men jag tackar gudarna för den underbara familj jag har, min man å mina underbara flickor!!
JAG ÄLSKAR ER!! <3

Blev nåt fel i uppladdningen av pajbilden i tidigare inlägget :-(

nåt om psykproblemen idag. Tänkte faktiskt låta bli det å lägga in bilder på tårtan jag gjorde till Jullebullens 4 årsdag å på jordgubb/hallonpajen (skulle ju varit bara hallon, men jag missade rätt bra mängden det skulle va, men hade jorgubbar hemma som tur va, haha) jag gjorde idag :-) Sen å kunna äta av den är en annan femma :-/ men förhoppningsvis kanske Catta å John gillar den. Å så får tjejorna imorron istället:-)
Catta, fina Catta har varit här idag å ska sova kvar inatt, lite mysigt! Tack underbara snälla du för att du är min vän å orkar lyssna på mig å mitt babbel <3 Är så glad att du finns!! Love U!!
Nä, bilderna va det, hehe.

Dom ringde upp från psyk till slut, på fredag eftermiddag... Å jag fick en tid i måndags, där jag träffa dom å berätta hur läget låg till, fick mer mediciner å en annan lugnande. Medicinen är tydligen en typ av antidepressiv (vilket är otroligt störande eftersom jag slutade med ALLA såna när jag fick ADD-diagnosen+den medicinen) men den ska även hjälpa till med min dygnsrytm så jag kanske kan börja sova "normalt". Får hoppas att den hjälper, har ju bara ätit en vecka än så länge, så sån stor skillnad är det inte än...

Sen fick jag nya lugnanden, snabbverkande istället för de andra, men dom tar bara bort kanske 10-20 % av attackerna å det är jobbigt, men jag vill ändå inte ha andra å tar ogärna fler per gång, är livrädd för att fastna i "starka piller" beroende å jag måste ju ändå lära mig hantera skiten i den här omfattningen oxå... Vet att jag kan å det går, men FAN å HELVETE va jag hatar vägen dit, det är ju hundra gånger värre när man har ungarna oxå, alltså jag måste hantera allt samt vara deras mamma... Sist jag hade attacker va ju J nyfödd å A relativt liten, nu är det ju annorlunda när dom är 5 å 4 år gamla =( Men allt går bara man ger sig fan på det!! Å dom är värda en "normal" mamma!!

Men att klara jobbet tillsammans med resten det blev för mycket, så läkaren skulle i torsdags ringa upp om provsvar å då skulle jag samtidigt be om sjuksrivning, men ingenting ska ju vara lätt för mig, så snabba versionen: mitt jobbpass började lördag och hade läkaren ringt på torsdagen hade jag ju sagt till jobbet med god tids marginal, istället fick hon ett mess om att jag blivit sjukskriven fem i fyra fredag eftermiddag =( inte så roligt, då hade jag gått med en sån magvärk sen torsdagen eftersom jag inte ens visste om han ville sjukskriva överhuvudtaget... Så när jag lagt på med honom å fått sjukskrivningen blev jag så lättad så tårarna bara spruta på mig... Men nu har jag ca 2 veckor på mig att få pli på dessa skitgrejer som förpestar mitt liv, å bli av med dom det ska jag!! Å hör sen, hehe.

Inte alls dvs... Semestern tog slut i söndags, men inte fan tog panikattackerna slut...

Jag HATAR det här! så förbannat jävla mycket!! Har inte kunnat jobba å knappt gå utanför dörren för att dom kommer konstant.

Å jag tror själv att jag behöver jobba, komma hemifrån å ha något att göra. Å i vanliga fall brukar jag kunna tränga bort dom å koncentrera mig på annat (vid behov i värsta fall ta en halv lugnande, har dock inte behövt det på flera år hittills) men dom här senaste 3 veckorna har varit rena helvetet!! När attackerna kommer i tid å otid, jag kan ligga på soffan likväl som å va på junibacken (stackars mina underbara vackra döttrar, å tack underbara mamma å pappa för att ni finns!) blir allt ett helvete, måste på toa, mår illa, skäms, dåligt samvete osv. Å när dom kommer i den styrkan dom är i nu hjälper inte en halv lugnande ett dugg, måste ta minst en å en halv... vilket betyder att jag nån timme senare istället sitter som en jäkla zombie ;-( Att tränga bort dom går inte alls, nästan så dom blir värre när jag försöker.

Men det värsta med dom den här ggn är nog att jag knappt kunnat äta nåt alls under dom här veckorna, absolut inte varm mat, det bara vänder sig i magen då, knappt något annat heller, så den lilla mängd energi jag hade i kroppen har sinat under den här tiden, så jag är rätt matt å trött oxå...

Jag vet inte hur jag ska få bort dom den här ggn eftersom dom "verktyg" jag haft (å som funkat tidigare) inte hjälper ett skit nu... Tre dagar har jag ringt ner till psyk nu å sagt att jag behöver akut hjälp (iom att hela livet bli påverkat) varpå dom säger att "din ordinarie ba har semester, men jouren ringer upp dig så snart dom kan, det är rätt många besök", fine jag förstår det, men att inte ringa upp en patient, som är inskriven hos dom, på fyra dar tycker jag är lite fel! All den hjälp jag fått å hela det jobb jag gjort hittills under 10 år håller på å rämna nu... Me dont like ;-(

Nu har jag iaf fått skriva av mig lite, känns oki.

Efter lite tråkbråk där hemma kom vi iväg till lek vegas, ett rätt litet å kompakt lekland. Men ungarna trivs å har kul, vilket är viktigast! Å vi vuxna kan ansluta mobilerna å surfa på deras bredband =) Så mamman å pappan är väl lite halvtråkiga som vanligt å sitter med nosarna i mobilerna, men inte hela tiden! Jag har faktiskt klättrat i å åkt rutchkana i monstret från monsters inc :-P det ni hehe
Känns lite sådär nu faktiskt.... Resten av idag å imorron, sen är semestern slut... :-( Känns som det gått 2 veckor bara inte 5.... Iofs är det väl bra å komma tillbaka till verkligheten å vardagen, men det är surt ändå :-(
Mina glada på leklandet :-)

Appen har kommit nu!! Jag kan blogga i mobilen! :-) Underbart hehe
Har haft semester i 4 veckor nu, 1 vecka kvar... Sen börjar verkligheten igen. Känns lite surt, men ändå skönt, lite mixade känslor tror jag.
Vi har ju inte varit iväg på några resor eller äventyr under semestern, (John har ju jobbat) men tycker ändå att vi fått dagarna å flyta på rätt bra, sovit ute hos mamma å pappa å myst, åkt på små dagsäventyr osv, så lite har vi ju gjort iaf. Nästa sommar tänkte jag försöka planera in lite mer resor, då är ungarna ett år äldre (hehe) å man kan planera ihop våra semestrar lite mer när han oxå kan ta ut.
Jag är oerhört tacksam å glad över min familj! John, ungarna, mina föräldrar å systrar!! Jag älskar dom mer än ord kan beskriva. Deras tålamod med mig den här senaste tiden har varit guld värt, jag har inte varit den lättaste nu när panikattackerna satt igång igen... Jag förstår inte varför bara, varför ska dom komma nu??
Avslutar med bilder på mina fina tjejor :-) Dom bästa som finns!!

Ja det va länge sen nu jag skrev... Har ju knappt suttit vid datan nåt, å när jag väl sitter så har jag inte tiden eller ron till att blogga =(

Därför är det förbannat synd att den där appen för å blogga inte kommer, trots att det stått om den länge nu... För mobilen har jag alltid med mig överallt, så den hade jag ju kunnat blogga från dagligen =( Har ju skaffat en annan i mobilen, men den är inte som den här vilket är lite tråkigt....

Undra när jag ska lära mig å gå från prat till handling? Jag säger hela tiden att jag måste ta tag i mig själv å se till å rycka upp mig, men det är mycket snack å liten verkstad just nu =( tråkigt nog...